SSU har tagit ett lysande initiativ: ”Ring Israels ambassadör och protestera mot kriget i Gaza!” Så här skriver SSU: ”Israels senaste bombningar av Gazaremsan skördar på nytt oskyldiga människoliv. Över 345 palestinier har dödats och mer än 1400 har skadats. Krig och våld är aldrig en lösning på konflikter. Därför uppmanar nu SSU till handling genom ordets kraft. Slå en signal till Israels ambassadör och meddela din mening på 08-52806500.”
När jag ringde var det många som ringde… Jag lämnade dock ett artigt men bestämt meddelande på telefonsvararen där jag krävde att bombningarna ska upphöra och att Israel ska acceptera FNs samtliga deklarationer. Jag försöker igen.

(REV) Kanske är det för att påminna om det lidande som drabbade den palestinska familjen från Nasaret för sisådär 2000 år sedan. Kanske är det för att Israel är en skurkstat. Kanske är det för att Israel då och då vill visa att de kan.

Hur som helst är det en vidrig terror som Israel nu utsätter Gaza för: enligt FN 345 döda varav minst 57 civila (varav 21 barn). Hur kan det komma sig att det kallas ”terrorism” när människor tar livet av sig själv och andra med relativt små bomber, men ”berättigat försvar av landets gränser” när en militärt övermäktig stat anfaller ett område som de ( i nämnd ordning) stulit, ockuperat, stulit bitar av, skurit av ekonomiskt och terroriserat med militärt övervåld? Många frågor men väldigt få svar (även om Israel-kramarna säkert har något försvar till Israels angrepp). Det är liksom svårt att hitta vettiga svar när hundratals oskyldiga mördas av attackhelikoptrar. Och det där om ”mellanösterns enda demokrati” klingar rätt falskt (läs Johns kommentar här).

Och när jag sedan läser om krisen i vården i Gaza på dagensmedicin.se blir illa värre. Och när dessutom någon som kallar sig ”Kajsa” jämför vårdsituationen i Gaza med vården i Stockholm så tappar jag nästan andan. Att jämföra sjukvården i det sönderbombade Gaza med vården i Sverige är att förringa de otroligt stora humanitära problem som råder där, huvudsakligen på grund av Israels angreppskrig, sanktioner och blockader. Ja, vad ska man säga?

Att göra en jul-cd är väl lika gammalmodigt som att göra ett kassettband med jullåtar… Och eftersom vi i år firar jul hemma hos oss kommer julmusiken från AppleTV:n som hämtar lämpliga spellistor från iTunes i datorn. Så här ser 2008-års jullista ut.

Medger att mamma och pappa kanske inte kommer att tycka att allt är så juligt… Men likväl har jag fått med bl a Bing Crosby, Frank Zappa, Prince, John Lennnon, Hello Saferide och världens bästa jullåt: ”Fairytale of New York” (här på YouTube). Det är inte illa. Och för dem som undrar: jo, allt är lagligt köpt. Och för dem som undrar ännu mer: okej, jag har varit generös i definitionen av ”julmusik”: allt som har med snö är exempelvis med, även om jag inte är säker på att Zappa tänkte på julstämning när han skrev ”Don’t eat the yellow snow”…

Det finns en del som tycker att det är ett jätteproblem att den mesta vården i Sverige utförs av landsting och kommuner. Det behövs mer mångfald, heter det. Vården blir bättre av fler alternativ. Och delvis har de rätt: visst är det bra om det finns mångfald – att nya idéer kommer fram och prövas utvecklar vården. Problemet är bara att det inte uppstår mångfald när man gör som högern vill. När man lägger ut mer på entreprenad, på upphandling och använder ”utmaningsrätt” stärker det bara de stora drakarna. Och det leder faktiskt inte alls till mångfald.

Två vårdcentraler i länet drivs av Kvalita – ett privat vårdföretag som utvecklat verksamheten och haft hög kvalitet. Men så kan det självklart inte få fortsätta vara – nu köper jätten Capio upp Kvalita och vips minskar antalet seriösa aktörer på ”vårdmarknaden” väsentligt. På vilket sätt bidrar det till högre kvalitet för patienterna? På vilket sätt bidrar det till ökad mångfald och att nya idéer prövas? Högern saknar självklart svar, de säger bara att marknaden lösa det på egen hand.

Gång efter gång händer två variationer på samma tema:
1/ Högern lägger ut verksamheter för upphandling, som vinns av en stor jätte (de små, personal- eller brukardrivna företag som sägs gynnas har aldrig en chans som upphandlingarna går till idag)
eller
2/ Verksamhet tas över av ett något mindre företag som gör saker annorlunda (som Kvalita), men några år senare tas företaget över av någon stor jätte. Högern har inga svar – och Socialdemokratins svar återstår delvis att utforma.

Den här veckan har jag konstant varit minst en dag sen med alla inlägg. Så varför inte fortsätta trenden. Ibland är det ju nämligen en bra idé att tänka först. Till exempel kunde ju någon på exempelvis den stora tidningen NA fundera på några enkla frågor och lite enkel matematik när det gäller den ”upprustning” av Idrottshuset som den styrande högerkoalitionen i Örebro nu säger sig planera. Till exempel:

1. Varför har Staffan Werme inte gjort något med Idrottshuset tidigare, trots att det sedan 2006 finns förslag på hur en upprustning skulle gå till (dessa planer rasade Werme mot på den tiden…)?
2. Om vi är överens om att det är bra att rusta upp Idrottshuset nu, varför kunde vi inte vara överens om det tidigare? Kan det handla om prestige från kommunledningen, eftersom det var under s-styret som tidigare förslag togs fram?
3. Är det troligt att det under den värsta lågkonjunkturen på mannaminne går att få bra pris på denna typ av affärer (särskilt som nästan ingen har råd att bygga just seniorboenden just nu)?

Och så matematiken: om man har två idrottshallar och inga pengar och bygger bostäder i den ena. Vad får man då? Enligt kommunledningen får man då pengar (Staffan Werme hoppas på 25, fast medger att 15 miljoner är troligare). För de pengarna kan man då rusta upp Idrottshuset. Och bygga en ny hall. Hur många fler hallar har man då fått? Svaret kan mailas till folkpartiet@orebro.se, gärna tillsammans med förslag på bostadsföretag som kan bygga hyresrätter för seniorboenden i lågkonjunktur. Just det är nämligen inte så där ruskigt lönsamt just nu…

För första gången på evigheter (kanske för första gången någonsin) kommer inte ÖBO och hyresgästföreningen överens i hyresförhandlingarna i Örebro, rapporterar NA. Och vem tror ni det beror på?

Rätt gissat. Än en gång är det kommunledningen i Örebro som stuckit käppen i maskineriet. Jag söker efter en liknelse, men hittar den inte: vad kan man kalla en person som gör guld till grus? Kung Midas gjorde ju guld av allt han rörde vid, men i Örebro har vi en kommunledning som gör grus av allt de är i närheten av. Finns någon liknelse som passar?

När det gäller hyresförhandlingarna så förklarar NA det hela på ett begripligt sätt. Och vi Socialdemokrater varnade för detta för några veckor sedan. Men tror ni att kommunledningen lyssnade? Nähä. Som vanligt, får man väl säga.

Först bestämde de att sälja ut 1000-1500 ÖBO-lägenheter till en privat fastighetsägare – trots att ÖBOs hyresgäster trivs bra. Sedan bestämde de att öka vinstuttaget från ÖBO. Därefter beslutade de att ÖBOs hyresgäster ska betala (via skatten) för att andra seniorboenden ska ha värdinnor, medan ÖBOs hyresgäster inte ska få motsvarande stöd. Och nu höjer de vinstuttaget ännu mer och förstör hyresförhandlingarna. Den högerkoalition som styr Örebro tycks verkligen ha bestämt sig för att de ska slippa styra efter valet 2010: de gör sig ovän med alla. Näringsliv, typ hälften av de idrottsintresserade, alla småbarnsföräldrar som inte fått dagisplats, alla ÖBOs hyresgäster… Vilka finns kvar? Lugn, kommunledningen kommer snart att komma på metoder för att göra resten förbannade också.

Nu är det mindre än två år kvar till valet (och Folkpartiet har 2,5 procent i SCBs länsmätning…). Håll ut.

Johan ”Tomten” Johansson avled i måndags. När John igår berättade att ”tomten är död” så förstod jag att han faktiskt inte skojade (de andra trodde att det var ett vanligt John-skämt). Det var på riktigt. Jag kände ju inte Tomten, inte mer än jag känner tusentals andra Hammarbyare som man ser, sjunger med och skålat med under åren – på Söderstadion, i Sundsvall eller på Kvarnen. Men Tomten var en sådan profil som man aldrig vill ska försvinna, och även om sorgen efter en profil som man inte kände aldrig kan mäta sig med sorgen efter en närstående så finns ett tomrum där. Nu får jag aldrig uppleva julskålen vid Nacka-statyn med ”Tomten” (fast jag ska någon gång vara vid Nackastatyn på julafton, skriv upp det!). Men precis som Kentas ”Just idag är jag stark” lever för evigt så lever Tomten kvar: ”Än går det vågor – på Hammarby sjöööööö”. God jul, Tomten. Hälsa Nacka.

Idag kommenterar Miljöpartiets starke man i Örebro, Fredrik Persson, samarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Detta samarbete tycker han inte om. Han trivs nämligen så bra med sina kompisar i Örebro: de borgerliga partierna. Jag beklagar hans åsikt, men det är inte mycket mer att säga om den – den förvånar inte för dem som ser den högerkoalition som styr Örebro.

Det som däremot väcker rätt mycket frågor är hans kommentar om oss socialdemokrater Han säger sä hår: ”I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att miljöpartiet kom till som ett systemkritiskt parti.” Det är inte heller något att säga om, visst är miljöpartiet ett systemkritiskt parti. Men sedan kommer fortsättningen: ”Vi ville förändra det samhälle sossarna under lång tid byggt upp.”

Och visst förstår jag att (mp) var kritiska mot en massa delar i det svenska samhället (som sossarna styrt länge). De var (är?) tillväxtkritiska, kritiska mot industrisamhället, kritiska mot städernas utbredning och så vidare. Och så vidare.

Men är inte en viktig del i miljöpartiets existensberättigande själva miljöengagemanget? Och nu menar jag inte plakatpolitik som att stoppa affärer i vissa delar av stan eller att tvinga bilar att köra långa omvägar. Nu menar jag mer grundläggande miljöfrågor som:

1. Vem är det som tjänar pengar på att släppa ut gifter i vår gemensamma natur; är det Mona Sahlin eller storföretagen?
2. Vem är det som lockar oss att konsumera mer och mer; storföretagen eller Lena Baastad?
3. Vem är det som försvårar och fördyrar biogasens utbyggnad i Örebro: Jonas Karlsson eller kommunledningen i Örebro (där miljöpartiet ingår)?

Men kanske är det ingen idé att vara systemkritisk mot storföretagen. Kanske är det skojigare att vara ”systemkritisk” mot oss socialdemokrater. Jag kan dock inte komma ifrån tanken att det kanske är att göra det hela lite väl lätt för sig.

Det kostar 3,5 miljoner att ta bort lindarna på Stortorget. Och argumenten för håller inte: det går att skära ner lindarna om de är för stora idag, det är inte ens säkert att kajorna försvinner från torget och de nya träden kommer inte att blomma mer än en vecka per år. Och frågan är inte ens ordentligt utredd. Riv upp beslutet – inte träden! Nu har Peter Dahlgren startat en Facebook-grupp i frågan.

På förmiddagen träffade jag närmare tjugo engagerade örebroare i väntjänsten Hjärta till Hjärta i Almby. Jag har länge vetat att de gör en viktig insats och vi borde verkligen lägga mycket kraft på insatser för att uppmuntra deras insatser och för att hjälpa till med rekryteringen av nya frivilligarbetare (om det är möjligt för kommunen att hjälpa till med det). Den medmänsklighet som de engagerade i Hjärta till Hjärta visar och praktiserar varje dag, året om, är inte möjlig att värdera tillräckligt. Utan frivilliga insatser från närstående och från exempelvis väntjänst skulle vi aldrig klara det gemensamma åtagandet att ta väl hand om äldre, sjuka och andra som behöver vård och omsorg.

Diskussionen idag gav också en rad viktiga uppslag och frågor som jag ska ta med mig, fundera vidare på och ta reda på mer om. Här är fyra punkter:

1. Offentliga, gemensamt finansierade, verksamheter ska inte stjäla tid från dem som är engagerade i exempelvis Hjärta till Hjärta. Det innebär till exempel att det inte är rimligt att en frivillig örebroare som valt att följa med en äldre till tandläkaren ska behöva sätta av en halv dag eller mer bara på grund av att man får vänta på sjuktransport eller liknande. Det måste vara möjligt att ”täppa till glappet” mellan kommunens äldrevård (exempelvis för äldre som bor på vårdboende), färdtjänst/transport (som ju betalas med skattepengar) och sjukvård/tandvård eller liknande.
2. Att visa respekt och hänsyn för den enskilde är grundläggande. Vi ska aldrig acceptera att sjuka äldre behandlas utan tillräcklig respekt. En kvinna berättade om hur en person hon har kontakt med kördes till USÖ akut utan annat på kroppen än ett nattlinne, utan att ens handväska eller plånbok togs med. Det är inte okej, grunden måste vara att den enskilde ska behandlas med värdighet, den gyllene regeln är en god utgångspunkt: ”gör mot andra vad du vill att andra ska göra mot dig”.
3. Det behövs ökad kännedom om området och om dem som bor där. Förr i tiden hade distriktssjuksköterskorna ett tydligare områdesansvar, vilket gjorde att de i högre grad kunde arbeta med lokala problem men också var igenkända och skapade trygghet. Den tiden kommer nog inte igen, men likväl borde vi på ett bättre sätt göra så att ”någon” har helhetssyn. Dessutom borde uppgiften som ”kontaktperson” utvecklas, någon borde vara ansvarig för att hålla ihop vårdkedjan (exempelvis läkarkontakter, läkemedelsförskrivning och liknande) och vi borde nog fundera på om någon ur hemvården till och med borde ”flytta med” exempelvis en äldre som blir så sjuk att hon/han måste flytta till vårdboende.
4. Det behövs ”tryggbo”: boenden med ”vanliga lägenheter” där det finns någon personalnärvaro och där äldre känner sig trygga i att få hjälp – när de behöver det. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har föreslagit att sådana trygghetsboenden skapas och det borde faktiskt finnas politisk enighet om det förslaget.

Mer om äldrefrågor här.